Bentäthetsmätning

Klicka här för att se de olika momenten i en ben-skörhetsmätning!

Bentäthetsmätning kan utföras på många olika lokalisationer på skelettet och med olika typer av tekniker.

Joniserande tekniker som DXA och  CT tillsammans med icke-joniserande tekniker som ultraljud och magnetröntgen möjliggör att skelettet kan mätas på många olika sätt på många olika lokalisationer. Följande text koncentrerar sig på DXA- undersökningar av ländrygg och höft, då detta är den teknik och metodik som är vedertagen standard och den metod som är utprovad och validerad för diagnostik och vid läkemedelsbehandling.

Mätresultat ges ej i första hand i absoluta tal, utan i standardavvikelser, dvs värde jämfört med unga friska individer av samma kön. Detta beror på  mättekniska skillnader hos de två dominerande tillverkarna.

Diagnosen osteoporos definieras som antal standardavvikelser från unga, friska vuxna och detta tal skall förutom diagnostik, också prediktera för den risk som individen har för framtida fraktur. För en yngre individ har detta ett stort relativt värde, men absolutrisken för fraktur är ändå liten. För en äldre individ, så blir absolutrisken mer korrelerad till frakturrisk p.g.a. ålder och den relativa riskökning på grund av mätvärde betydligt mindre. Grovt räknat innebär ett värde på minus 1 SD fördubblad risk för fraktur.

Viktigt är att tänka på att mätresultatet är en del av en riskbedömning och att diagnosen osteoporos är en riskfaktor för framtida fraktur. Andra riskfaktorer måste vägas in i ställningstagandet, om behandling skall insättas eller ej. Mätresultatet kan också vara vägledande vid val av terapi. Observera också att den mätmässiga definitionen endast gäller för kvinnor, även om den i praktiken även används på män.

T-score är antal standardavvikelser (SD) från medelvärdet i en normalfördelad ung könsmatchad population.

Z-score är standardavvikelse mot åldersmatchade värden, dvs. jämnårig frisk av samma kön.

T-score används vid definitionen av osteoporos som då är ett värde som ligger mer än  2,5 standarddeviationer (SD) under medelvärdet hos ung frisk kvinna i samma popultion (< -2,5 SD) på ett av flera mätställen. Dessa ställen är:

  • Ländrygg (minst två invändningsfria kotor L1-L4).
  • Femoral neck
  • Total hip
  • Distala radius

På många utrustningar finns också möjligheter att avbilda individens ryggkotor från sidan. Detta kallas LVA (lateral vertebral assesment), VFA ( vertebral fracture analysis)eller IVA (instant vertebral assessment). Detta ger en möjlighet att morfologiskt bedöma eventuella kotdeformiteter talande för kotkompression. Denna undersökning ersätter inte en konventionell röntgenundersökning, men kan vara till god hjälp för att identifiera kotkompressioner.

Felkällor

Vid tolkning finns ett antal mer eller mindre uppenbara felkällor. Generellt kan påpekas att mätning i olika lokalisationer kan ge falskt förhöjda värden snarare än för lågt. Risken för överdiagnostik p.g.a. falskt lågt mätvärde, är därför relativt liten.

Vid mätning av ryggkotor i högre åldrar finns ofta degenerativa förändringar, osteofyter och förkalkningar som man måste ta hänsyn till. Detta gäller vid framför allt vid diagnostik av osteoporos. Mätning kan ändock vara av värde, då man kan utvärdera behandlingseffekt över tiden hos en individ. Det kan till exempel bli aktuellt vid ställningstagande till eventuellt preparatbyte. Förkalkningar i kärl, särskilt aorta, kan också påverka mätvärdet. Snedställningar (scolios) och genomgångna kirurgiska ingrepp kan också påverka mätvärdet.

I höften är det särskilt viktigt med positionering av benet och kan t.ex. vid artros och annan rörelseinskränkning vålla stora besvär. Degenerativa förändringar och artros kan även här ge falskt höga värden, oftast dock i mindre utsträckning än i ryggkotor.

Främmande material (t.ex. implantat) i mätområdet omöjliggör värdering och även tidigare fraktur (t.ex. handled) försvårar bedömning.

Vid kraftig övervikt bör också mätvärden tolkas med viss försiktighet.